tisdag 27 september 2016

Mitt fantastiskt fina bokmärke!

Min vän skulle köpa ett bokmärke åt sin pappa på Fotografiska och när jag såg det var jag bara tvungen att köpa ett likadant till mig. Hur fint är inte detta? Piggar upp nattduksbordet enormt mycket.



måndag 26 september 2016

Kalldrag, av Markus Sköld

Kalldrag är en historia om utanförskap; om att komma som ny till en liten bruksort där ingenting någonsin ändras men även om att vara marginaliserad trots att man bott där hela sitt liv. Det börjar riktigt bra med beskrivningar av de personer som man får lära känna. Therese och John kommer från Stockholm och flyttar in i direktörsvillan, ett hus som ligger vid foten av Lyktberget, en plats där något fruktansvärt hände för sextio år sedan. Den lokala sägnen berättar att gruvarbetaren Pär Klang sprängde sig in i en underjordisk grotta varifrån onda krafter släpptes lösa. Och det är i beskrivningarna av detta som jag tror att jag hamnar lite snett, av någon anledning så förväntade jag mig mer gruva utav berättelsen som helhet. Therese är hemmafru och skolar in dottern Sara på dagis medan John spenderar mer och mer tid på sitt jobb som VD på det lokala stålverket, han är faktiskt inte hemma alls. Även detta förvirrar mig, att de två huvudpersonerna inte beter sig logiskt, med mina ögon sett. Kanske kom jag bara in snett i Kalldrag, men jag tycker inte att det är särskilt läskigt heller. Jag som verkligen ville bli rädd! Det är välskrivet med bra tempo, bara inte vad jag förväntade mig. 

Stort tack till Hoi Förlag för recensionsexemplaret!

fredag 23 september 2016

Hela kakan, av Kakan Hermansson

Kära Karin Hermansson 14 år - det är Karin Hermansson 34. Det är inte helt lätt att vara tonåring, att gå i åttan och vara den enda feministen i världen. Jag förstår att du står handfallen just nu och undrar en massa saker. Det är skitjobbigt och jag kommer aldrig glömma de här åren. Men jag ska säga dig ett och annat.

Karin "Kakan" Hermansson beskrivs på Forum Förlags hemsida som: feminist, provokatör, programledare och konstnär. Provokatör. Det låter faktiskt jäkligt provocerande, som sig bör. Jag förstår att många har väldigt starka åsikter om den här kvinnan, som inte sticker under stol med något. Som bara är. För andra gången på en vecka så använder jag ordet "befriande" i en recension. Ett ord som jag faktiskt inte är så förtjust i att använda då det antyder att något som borde vara självklart inte får vara det. Kakan berättar om hur det är att vara sin vikt, hur sexismen styr världen. Hur svårt det kan vara att åka på semester som lesbisk då man faktiskt vill sova i samma säng som, och pussa på sin flickvän, vilket inte är en rättighet i alla länder. Långt ifrån. Det är sorgligt, upprörande och hysteriskt roligt. Möjligtvis kan det vara lite spretigt ibland men mer än något annat så älskar jag. 

tisdag 20 september 2016

Generation Loss, av Elisabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!

måndag 19 september 2016

Det här med bokmässan

I många år har både jag, och min tillika bokälskande mamma, närt en dröm om att få åka till Bokmässan i Göteborg. För det låter som paradiset när man lever och andas litteratur; en hel mässa med böcker, författare och bokälskare. I lika många år har jag till slut ändå valt att låta bli. Jag känner det där stynget av avundsjuka när det drar igång, när alla plötsligt bara kan rapportera vad de ska ha på sig, vilka seminarium de rekommenderar och hur mycket eller lite de planerar att köpa. Men jag vet innerst inne att jag i slutändan förmodligen ändå inte skulle tycka att det var roligare än jag tyckte det var jobbigt. Jag tycker hjärtligt illa om folksamlingar och är väldigt dålig på att sälja in mig själv. Mingel är själva definitionen av helvetet. Jag är mycket mer sitter-och-läser-böcker-framför-brasan-under-tystnad än någon som nöter sulorna på mässgolvet. Någon gång hoppas jag ändå att jag kan komma iväg för åtminstone en av dagarna, för någonstans så vill jag ju ändå gilla det. Fast det blir inte i år. Återigen kommer Beroende av Böcker att vara en Bokmässefri zon.

måndag 12 september 2016

Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan

Fick ett presentkort på Akademibokhandeln av mamma då jag passat hennes katter två veckor i sommar och med det brännande i handen åkte jag direkt och köpte den högt hyllade Flickorna av Emma Cline. I brevlådan hade jag förra veckan även fått Kalldrag av Markus Sköld som Hoi Förlag varit vänliga att skicka till mig. Det får mig att vilja författa ett litet brev till min arbetsgivare: Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan, vi ses nästa måndag. Men istället får jag nog bli mer noggrann vad gäller att ta mina järntabletter så att jag orkar vara vaken efter klockan nio samt bli bättre på att ta hand om den dötid som uppstår när jag reser till och från jobbet. Alltså plocka upp boken ur väskan oftare än jag bara sitter och stirrar ut genom bussfönstret.



torsdag 8 september 2016

Barnbruden, Anna Laestadius Larsson

Barnbruden är pastell, peruker och överdådig lyx blandat med smuts, övergrepp och outhärdlig fattigdom. Det är hjärteknipande med den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta som kommer ensam över havet för att gifta sig med Karl, bror till konungen Gustav III. Hon blir snabbt vän med Sophie von Fersen, en vänskap som varade livet ut. Berättelsen är ett virrvarr av kärlekshistorier, mer eller mindre lyckade graviditeter samt politik. Det är lättläst och händelserikt, kändes perfekt för semesterns lataste dagar. Ett nedslag i ett sjuttonhundratal som tillhörde de allra rikaste och det kan bli lite tröttsamt med deras "bekymmer". Mer sympati känner jag då för pottungen, den stumma flickan som tar hand om herrskapets avskräde efter natten och henne får man lära känna bättre i bok två, kallad just Pottungen. Sammanfattningsvis så var det underhållande men inte något som lockade till eftertanke. 

tisdag 6 september 2016

Kulturkollos veckoutmaning: favorittanter!

När jag var barn hade min mormor en granne som varit hennes bästa vän i årtionden. De bodde i samma trappuppgång, hade tvättstugan samtidigt (där fika alltid ingick!) och stöttade varandra i vått och torrt. Mormor och tant Judit var oskiljbara. När mormor gick bort var Judit så ledsen att hon inte ens orkade lämna sin lägenhet. För mig var de båda, och är fortfarande, själva sinnebilden för tanter och kraften hos dessa. Man fick inte låta de blommiga klänningarna och papiljotterna lura en, de var urstarka själar som varit med om precis allt och ändå levt vidare. Förlorat barn, varit med om kriget, arbetat hårt hela livet. På bilden här nedan är min mormor närmare min nuvarande ålder men på något sätt så är hon i mitt minne utan ålder, tidlös. Jag bor nu på samma gård som min mormor och Judit gjorde, använder samma tvättstuga. Fortfarande tror jag att mormor ska stå i vardagsrumsfönstret och vinka till mig när jag går förbi. Det är femton år sedan hon gick bort.




Så vill jag ta upp en fiktiv, litterär tant också! Muminmamman är en stor favorit. Hon är både nervös och överbeskyddande och på samma gång lättsam och tillåtande. Hon tillåts ha djup. Och så bär hon runt på en enorm svart handväska som hon inte släpper taget om för något i världen.




måndag 5 september 2016

Raskrigaren, av Mattias Gardell

I nästan tio sköt Peter Mangs muslimer, svarta, judar och "rasförrädare" i Malmö och det tog polisen nästan hela den tiden att förstå att det var en och samma man som låg bakom alla dåden. Han cyklade runt i staden, ofta maskerad med peruker och dylikt, och vapnet gömt i en fastsatt väska som skulle samla ihop hylsorna. Inspirerad av amerikanska och nordiska högerextrema personer och tankar skapade han sin egen ideologi, levde den fullt ut. Han kallade det för "verksamheten", ett sätt att få mörkhyade invandrare att förstå att de inte var välkomna i hans land, på hans territorium. Malmös invandrare levde under stark skräck, vågade inte gå ut efter att det blivit mörkt. Mattias Gardell har skrivit en utförlig bok om vem personen Peter Mangs verkligen är, har intervjuat honom själv och hans pappa som hela tiden verkar ha varit helt på det klara med vad hans son har gjort. Men även offren och deras familjer får komma till tals, i långa beskrivningar av hur deras liv såg ut fram tills deras vägar korsades med Mangs. Man får mycket tid att fundera på varför den här seriemördaren som förlamade en hel stad beskrevs som "en ensam galning" så fort det kom fram att han var vit. Samma gärningar av någon med annan hudfärg hade beskrivits som terrorism. Gardell är den första som på djupet har analyserat Mangs begreppsvärld, hur djup hans rasism och fascism faktiskt är. En extremt viktigt och obehagligt dokument.

torsdag 1 september 2016

När livet snubblar till

Ibland snubblar livet liksom till. Alla de där självklara sakerna som finns här idag kanske inte gör det i morgon. En person som är livsviktig för de barn de som står mig nära har blivit sjuk och vi vet inte hur det kommer gå. Nu ändrar vi om våra liv, både rent fysiskt och praktiskt, samt lägger till en daglig oro. En oro för framtiden. Av alla inblandade så är jag längst ifrån detta men ändå mitt i. Det kommer bli mindre läsning i höst, mindre läsning, mindre blogga och mer gå tidigt från jobbet för att se till att middagen står på bordet, tvätta innebandykläder. Jag gör det så gärna, om något så känns det lite futtigt mitt i det stora som pågår. Om jag inte är så frekvent här på bloggen som jag hade tänkt mig vara de närmaste månaderna så vet ni varför. Även om jag faktiskt kommer att uppmärksamma ett litet sexårsjubileum senare den här månaden!

fredag 26 augusti 2016

Jag har varit på Hogwarts!

En dröm gick i uppfyllelse under semestern i år, för jag tog pojkvännen samt bonusbarnen och åkte till  Harry Potter Studios i Watford, England. Det var där de spelade in stora delar av filmerna och många av rummen, dekoren och detaljerna finns kvar. Exempelvis finns hela stora hallen där, med riktigt stengolv och allt. Tioåringarna jag hade med mig tyckte att det såg litet ut, i jämförelse med filmerna, och det får jag nog hålla med om, men jag kunde ändå inte sluta le. Det finns faktiskt inte ett enda foto på mig från den dagen när jag inte ler fånigt.


Många av sakerna är liksom staplade på varandra, Dumbledores kontor ligger precis bredvid Gryffindors sovsal. Det är lätt att bara springa från den ena scenen till den andra utan att känna efter, utan att tänka på vad man verkligen ser. Man fastnar i en loop av "Åh, kolla där!" Men en av de platser som var mest fantastisk att se var Diagon Alley, där var det väldigt lätt att frammana en känsla av "på riktigt" eftersom gatan faktiskt finns där med alla butiker längs med sidorna.



Jag har inte så många negativa saker att säga om den här upplevelsen, annat än att det var väldigt dyrt och man hade något för lite tid på sig när man hade bokat paketresa med buss från London. Fast det gjorde inte så jättemycket att jag inte hade en timme på mig i shoppen för då hade den här utflykten kostat flera tusen kronor till... Är du liksom jag totalt förlorad i den här världen så är detta ett måste om du åker till London!





 (Min pojkväns ögon utstrålar inte riktigt lika mycket lycka såsom mina gör.)









torsdag 25 augusti 2016

A Mother's Reckoning; Living in the Aftermath of Tragedy, av Sue Klebold

Columbine har alltid fascinerat i sin totala grymhet, det är värre än den värsta skräckfilmen: Dylan Klebold och Eric Harris gick in på sin skola med vapen och bomber, dödade och lemlästade. När man tänker på händelsen så är det offren och deras anhöriga man oftast har i åtanke, mer sällan familjerna till förövarna. Men här får en av dem komma till tals och det blir enormt starkt att lyssna på den här som ljudbok då det är författaren själv som läst in.

Jag blir beklämd av att hon om och om igen känner sig tvingad att försäkra att hon inget visste. Förmodar att hon är så hatad i USA att det faktiskt är ett måste men det bromsar berättelsen något och får den inte att kännas mer ärligt, tvärtom. Men ändå bryter hennes känslor igenom, man kan praktiskt taget ta på hennes förtvivlan. Hon beskriver den initiala skräcken inför vad hennes yngste son gjort, hon intalar sig att han måste ha blivit tvingad, varit drogad. Sedan ångesten över att hon faktiskt önskade att han tagit livet av sig. Slutligen den enorma sorgen och oförståelsen över hur hennes eget barn kunde ha mått så dåligt och hon inget såg. Dylan var älskad. Han var varken ett barn som blev lämnat vind för våg eller någon som var bortskämd. Han hade vänner och ett starkt förhållande till sina föräldrar och främst sin pappa. Det Sue Klebold vill få fram är att inga alarmklockor ringde under månaderna och veckorna som ledde fram till dådet. Hon berättar att det här, faktiskt, kan hända vem som helst. Vi är inte skyddade från oförklarligt våld för att vi bor i välbärgade medelklasshem. Hon lyckas sudda bort monsterstämpeln som hennes son, förståeligt nog, fick efter Columbine. Hon gör honom mänsklig igen. För även om dåden han utförde var monstruösa så var han en deprimerad pojke med vaneföreställningar, en pojke som hon fortfarande sörjer och älskar. 

tisdag 23 augusti 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Tipsa om din bästa prata-om...

Veckans utmaning från Kulturkollo är oemotståndlig; tipsa om din bästa prata-om bok/låt/film/TV-serie! Jag fortsätter lätt att babbla på om sommarens utan tvekan bästa tv-händelse: serien Stranger Things. Se mitt ursprungsinlägg HÄR. Jag pratar om den för att det är så fullt av detaljer att man ibland måste se om scener för att man helt enkelt inte hängde med på allt. Samt att alla jag känner har kunnat relatera till åtminstone en av karaktärerna, gärna flera. Min favorit är den strulige sheriffen som oftast är bakfull men som tvingas skärpa till sig när ondskan börjar ta över hans sömniga småstad. Vi har pratat om den här serien på mitt arbete, suttit många luncher och bara spridit ordet vidare. "Se den! Och kom sedan tillbaka och säg att jag hade rätt." Men även hemma har vi om och om igen ältat det nästan ogenomträngliga mörkret, hejat på de underbara barnen och blivit arga på skurkarna. Jag skulle vilja ha den osedd, jag vill bli förälskad i allt det fina på nytt. Men i brist på det så fortsätter jag bara som jag gjort hela sommaren: jag tipsar och uppmanar alla som kommer i min väg att se Stranger Things.



fredag 19 augusti 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Min bästa danska...

Den första veckan på jobbet efter semestern har sugit musten ur mig till den grad att jag knappt har orkat blogga, än mindre hålla koll på andra bloggar. Så jag hade helt missat att Kulturkollo återigen har dragit igång med sina veckoutmaningar! Så lite sent, men här kommer mina bästa danska. För åh vad jag älskar det landet.

1. Min bästa danska författare/bok
Utan tvekan Peter Høeg och De kanske lämpade. Det handlar om tid, om vår uppfattning av denna, men kanske speciellt om hur utsatta barn kan vara. Särskilt om de är i händerna på stränga privatskolelärare. 




2. Min bästa danska film
Här har vi något av en blind fläck i min kärlek till Danmark, just nu kommer jag faktiskt inte på en enda.

3. Min bästa danska tv-serie.
Lättare. Man måste nog ta upp Bron även om den bara är halvdansk. Och så givetvis underbara Matador som jag inte är ensam om i min familj att se om och om igen.



4. Mitt bästa danska kulturtips.
På sistone har jag snöat in på dansk musik. Det spelar inte så stor roll vilken genre utan det verkar mer handla om språket, uttrycken. Som barn lyssnade jag väldigt mycket på Kim Larsen, sjöng glatt med i någon slags låtsasdanska. Jag hade en period när det blev mycket Rasmus Seebach vilket är väldigt smörigt och inte helt okej texter ur ett feministiskt perspektiv och just nu är det i stort sett bara Magtens Korridorer som jag lyssnar på, ett band som är någon slags punk light.

 

torsdag 18 augusti 2016

Harry Potter and the Cursed Child, av J.K. Rowling

Jag skulle ha plockat upp den här i London, det kändes lämpligt när jag skulle åka tillbaka dit för första gången på många år. Men en vecka innan ditresan slängde jag mig in på första bästa bokhandel och köpte den. För hur skulle jag någonsin kunna vänta ens en enda dag extra när jag visste att den fanns? Förväntningarna har varit skyhöga, trots att det inte är en bok i den vanliga bemärkelsen utan manuskriptet till den pjäs som nu går för fulla hus. Men det gjorde ingenting. Bara att återigen få befinna sig i den välbekanta världen var fantastiskt, även om Harry själv till stor del har förvandlats till en trött trebarnspappa som jobbar på The Ministry of Magic. En pappa som har det svårt i relationen till sonen Albus, som i sin tur tycker det är omöjligt att leva upp till familjenamnet och ryktet. Jag vill inte avslöja för mycket om historien som förtjänar att läsas utan spoilers, så jag kommer inte säga mer än så. Visst hade man helst velat ha en "riktig" bok, som ger mer detaljer och känslor än ett manuskript kan men då man inte får välja så står man där med mössan i hand och bockar allra ödmjukast. Medan ens inre slår små volter och jublar. För det här är "min" värld, liksom många andras, något jag återvänder till om och om igen av olika anledningar. Jag har längtat så.

tisdag 16 augusti 2016

100 hemskaste, av Helena Dahlgren

Den här boken håller precis vad den lovar. Det är en lista med de böcker, filmer, serier, karaktärer och till och med en och annan låt, som författaren tycker är absolut läskigast. Eller så kan man beskriva den så här: 100 smaskiga skräcktips. Dessutom får man lära känna författaren lite bättre och det är de bästa avsnitten, även om de ibland drar något ifrån ämnet. Förmodligen just för att de drar något ifrån ämnet. Ta exempelvis texten om Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som blir till ett upprop om rätten att få vara sig själv, extrakilon eller inte. Det är lysande och igenkänningsfaktorn är stor. Många av tipsen på listan längtade jag efter att läsa om, som det om Twin Peaks, allt om Stephen King och många av mina favoritböcker. Annat var helt nytt för mig och det blev en hel del titlar som skrevs upp på Att läsa-listan. Det här kommer bli en bok att återkomma till, något man kan ta upp med jämna mellanrum och bota läsleda med. Jag gillade väldigt mycket!

måndag 15 augusti 2016

Sommarlovet är slut!

Idag var det slut med sovmorgon, tupplur mitt på dagen och allmänt slappande. Idag börjar jobbet återigen. Tror jag skulle ha behövt ännu en vecka, faktiskt. Det tog ungefär en vecka av ledighet innan jag var tillräckligt avslappnad för att kunna läsa ordentligt men efter det har jag njutit av att läsa i stort sett när och var som helst. Ska göra mitt bästa för att få ner recensioner av allt också. Det kommer även en rapport om hur det var att besöka Harry Potter Studios i Watford.




lördag 23 juli 2016

TV-serielördag: Stranger Things

Om du bara ska se en serie i sommar så måste det bli Stranger Things som just visas på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en underlig flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl när saker blir underligare och underligare. Att se på det här är som att öppna en burk fullproppad med 80-tal. Det blir faktiskt inte mer 80-taligt! För oss som var barn under den här tiden är det som en tidsmaskin. Till och med programmets intro verkar vara gjort med teknologi från den tiden och soundtracket är fantastiskt. Winona Ryder spelar den försvunna pojkens mamma som gör allt för att få honom tillbaka och uppsättningen barnskådespelare är hur fin som helst. Se! Omedelbart!



fredag 22 juli 2016

Jag blev stockholmssyndromet, av Kristin Enmark

I augusti 1973 utspelade sig det så kallade norrmalmstorgsdramat på dåvarande Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Jan Erik "Janne" Olsson tog gisslan och krävde att den beryktade brottslingen Clark Olofsson skulle föras till banken tillsammans med bland annat skottsäkra västar, vapen och en flyktbil. Under sex dagar levde gisslan under ett enormt hot om våld och uttrycket stockholmssyndromet myntades. Kristin Enmark var 23 år när allt utspelade sig och anställd på banken. I den här boken berättar hon sin historia om dagarna som gisslan. 

Det här utspelade sig innan jag föddes men det är en historia som alltid har funnit med i mina föräldrars begreppsvärld så det är absolut något jag hade ett hum om. Det är lättläst och en bit av svensk historia, en glimt av en värld som inte längre existerar. En värld där statsministern ringer och talar med gisslan, en värld där man ger gisslantagaren vad han vill ha. Som tidsdokument är det här intressant läsning men tyvärr så är det mesta av det personliga rörigt och spretigt, berättelsen försvinner iväg på stickspår som inte har någon egentlig betydelse för helheten.  Boken är inte ordentligt korrekturläst, det är knasigheter med stycken och många stavfel, saknade bokstäver. Så en okej bok, men inte mer än så.

tisdag 12 juli 2016

Så, vad tycker jag om Storytel?

Nu har jag provat Storytel i nästan en månad och även om jag inte lyssnat varje dag så har det ändå blivit till vana en majoritet av veckans dagar. Jag lyssnar mest till och från jobbet. Att stå vid Slussen där de bygger om och ljudet från bussmotorerna studsar mellan asfalten och betongtaket är nästintill omöjligt men när man väl sitter ombord så går det fint. Allra bäst är promenaden mellan hållplatsen och hemma, när jag passerar sjön, då är det en fröjd att ha en berättade röst i lurarna. För det är ohemult mysigt att få lyssna på bok. Tidigare i mitt liv har jag varit alldeles för rastlös, tankarna försvann nästan omedelbart iväg på egen hand och så upptäckte jag tio minuter senare att jag inte lyssnat alls. Nuförtiden kan jag till och med ligga i sängen i ett mörkt sovrum och lyssna utan att tappa koncentrationen eller somna. 

Själva appen tycker jag fungerar bra. Jag har inte något att jämföra med, då jag inte provat andra ljudboksleverantörer, men allt är tämligen självförklarande och enkelt att förstå. Jag har inga problem att växla mellan böcker, appen håller hela tiden reda på var jag är i vilken bok. Och så älskar jag att man kan ladda ner böckerna i sitt bibliotek när man har Wi-Fi, så att man senare kan lyssna även om man befinner sig i radioskugga. Så länge jag kan så kommer jag läsa fysiska böcker, för jag älskar känslan av pappret, bokstävernas form och doften av äldre böcker! Men det här är ett fantastiskt komplement för när jag är aningens för trött för att låta ögonen göra jobbet.