onsdag 7 december 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Julklappstips

Jag har ett helt suveränt julklappstips! Nämligen Simon Stålenhags Flodskörden. Jag älskade den första boken med en fiktiv berättelse om ett förflutet som aldrig var, Ur Varselklotet som jag önskade mig och fick för två år sedan i julklapp. Därför är den här tvåan en självklarhet. Googla gärna författarens bilder, de bär på en längtan tillbaka till ett förflutet som man tror på när man läser. Ett förflutet som faktiskt aldrig hände. Perfekt för oss sjuttiotalister som får en chans att bli nostalgiska över en barndom som vi känner igen men som har inslag av science fiction och fantastik.



lördag 3 december 2016

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Jag kan inte påstå att jag är Gilmore Girls allra största fan men jag både gillade och följde serien när den gick på tv. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.



fredag 2 december 2016

Mitt-i-mellanrapport: Hennes nya namn

Lite mer än halvvägs igenom Elena Ferrantes Hennes nya namn får jag lite ont i själen varje gång jag öppnar boken. Det som började med en känsla av kontroll och framåtanda, åtminstone från huvudpersonen Elenas håll, barkar nu rakt åt helvete. Lilas kärleksaffär har nästlat sig in i allas liv och hon bryr sig inte det minsta om hur hennes handlingar förstör för vänner och familj. Jag vill skrika åt henne att sluta, att åka hem till Neapel och fortsätta sitt liv. Samtidigt som jag vill be henne följa sitt hjärta och lämna allt för möjligheten att kanske bli lycklig. Elenas brustna hjärta följer med mig in i mina egna nattdrömmar och jag vaknar kallsvettig av att de jag älskar sviker mig under nattimmarna. Och ändå kan jag inte sluta läsa, det är beroendeframkallande och jag bara måste få veta hur det här ska gå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det här är storartad litteratur. 

onsdag 30 november 2016

Bok + trollstav = perfektion

Ibland måste en lägga allt annat åt sidan och bara börja läsa Fantastisc Beasts and Where to Find Them. Kanske enbart för att det var måndag och en inte har lust med något annat än att dyka ner i den värld som för någon vecka presenterade sig på bioduken. Att jag plockade fram min Snape-trollstav har jag inte riktigt några ursäkter för... annat än att det var otroligt roligt! Den här årstiden och arbetsbördan på jobbet kräver helt enkelt lite extra lek för att jag ska stå ut.






måndag 28 november 2016

Lova Lovén: Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Idag är jag stolt att presentera ett gästinlägg av författaren Lova Lovén! Hennes bok Trojanerna släpptes nyligen på Swedish Zombie Förlag och idag skriver hon på Beroende av Böcker om kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur. Läs mer om boken nedanför Lovas inlägg som handlar om kvinnliga huvudkaraktärer inom den svenska skräcklitteraturen.






Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Medan jag skrev Trojanerna funderade jag mycket kring hur kvinnor representeras i skräck. Det är ingen ny tanke, varken för mig eller någon annan, men en som då och då återkommer. Jag tänkte på skräckfilmer som är lättast att analysera eftersom det finns så mycket material. Men hur är det med skräcklitteratur?

Hur är det med svensk skräcklitteratur?

Den svenska skräckgenren är lite svårare, kanske för att den är relativt ny. Inte purfärsk kanske, trots allt har vi fantastiska exempel som Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och Aurora Ljungstedt. Men det är ändå inte förrän på senare år som den har fått fart på allvar, mycket tack vare att John Ajvide Lindkvists banade väg. Och kanske är det på grund av just det som jag inte kan hitta några klassiska ”scream queens” (en term som för övrigt också kommer ifrån filmvärlden) i svensk skräck.

När jag plockar upp en svensk skräckbok hittar jag oftast välutvecklade personporträtt.

Färre kvinnor än män? Trista stereotyper? Då och då.

Men oftast inte. I de skräckböcker jag har läst av svenska författare är det verklighetstrogna personer som springer runt och försöker överleva. Kanske är det för att svensk skräck har socialrealistiska undertoner. Stereotyper hör inte hemma i vardagen. Platta karaktärer stör alltid, men slängs det in för många plastiga generaliseringar rämnar hela illusionen.  

Nu är jag ingen stor vän av klassiska deckare, men jag får intrycket att det ser värre ut där än i skräckgenren. Någon som läser fler deckare än jag kan säkert berätta om det är som jag misstänker – att mördaren oftast är en snubbe, offren oftast är kvinnor och att det oftast är en snubbe som löser brotten. Ben Håårdh lägger pussel med styckad fotomodell på obduktionsbordet, ungefär. Med bister min och skäggstubb. Någon mer insatt än jag kan avslöja om jag har fel.

Är det något jag saknar i svensk skräcklitteratur idag i kategorin kön så skulle det vara icke-binära personer, alltså personer som inte identifierar sig som man eller kvinna eller kanske föredrar att inte definiera sin könsidentitet alls.


Att en icke-binär karaktär får lov att vara synlig utan att könstillhörigheten blir en stor grej, det hade varit något det. 


______________________________________________________________________


Över 300 döda i massaker på högstadieskola i Malmö. Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö. I Sverige. I världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krigsförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm... mot det smygande hot som är trojanerna.  





lördag 26 november 2016

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.



torsdag 24 november 2016

Ensam kvar, av Alexandra Oliva

Samtidigt som en av de mest extrema dokusåporna spelas in i USA drabbas världen av en pandemi som dödar hälften av alla människor på jorden. En av deltagarna i programmet, Zoo, är helt ovetande om katastrofen och kämpar vidare i tron att tävlingen fortfarande är igång, att hon filmas av drönare och dolda kameror allteftersom hon kämpar sig genom vildmarken. Att hon blev våldsamt sjuk där i några dagar skyller hon på dåligt vatten. Zoo fortsätter att leta ledtrådar om hur hon ska ta sig vidare, ignorerar de tecken som visar på att något större har hänt och intalar sig själv att de döda hon ser längs med vägen bara är dockor. När hon får sällskap av Brennan, som är mycket yngre än hon först tror och helt ensam då hans familj gått bort, börjar Zoo förstå att allt kanske ändå inte är som det ska. Men det är oerhört svårt att ta in. Hon dras hemåt, går mot hemmet där hon är säker på att mannen hon älskar väntar på henne.

Det här är min typ av litteratur! Världen går under och en ensam person lämnas att slåss för sin överlevnad. Jag gissar att jag gillar det så mycket för att det är min stora fasa, det blir ett sätt att bearbeta skräcken. Vartannat kapitel är skrivet ur Zoos synvinkel och vartannat ur ett allvetande perspektiv där vi får veta vad som hände när dokusåpan fortfarande var en dokusåpa. Det sistnämnda är intressant men jag längtar ändå efter delarna när man får gå bredvid Zoo och se det hon ser. Tävlingsmomenten är i sig ganska tråkiga, speciellt när man faktiskt inte bryr sig om vem som vinner vad när de flesta ändå är så oviktiga för berättelsen. Men detta till trots så låg jag vaken om kvällarna och läste nästintill tvångsmässigt för att få veta hur det slutade. Precis när jag trodde att jag förstått hur allt låg till så fick ändå författaren till en liten twist mot slutet. Underbart!

Stort tack till Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken på Adlibris eller Bokus.

tisdag 22 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Italien

Jag var så hoppfull inför den första boken, Min fantastiska väninna, och förmodligen förstörde förväntningarna vad jag faktiskt tyckte om boken. Läs min recension här. Inte för att det var dåligt på något sätt, det var riktigt fint! Men bara inte det jag trodde att det skulle vara. Självklart började jag ändå läsa bok nummer två och tänkte att om det inte klaffar nu heller, då ger jag upp Elena Ferrante. Och vilken underbar käftsmäll jag har fått av nummer två, Hennes nya namn, det är så bra att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på! De två huvudkaraktärerna Elena och Lila är nästan vuxna nu, med betoning på "nästan" då Lila är gift redan vid sexton års ålder. Varje bokstav och ord berättar en om en värld där männen bestämmer, där kvinnans roll är att finna sig i att vara en ägodel. Där kvinnorna har ansvar inte bara för sig själva, utan även för sina pojkvänner, bröder och makar. Jag blir vansinnig av orättvisorna och lätt gråtfärdig men älskar formuleringarna och hur författaren beskriver det patriarkala italienska efterkrigssamhället. Elena är berättarrösten som mot alla odds har fått studera vidare trots att familjen är fattig, som går mellan hemmet och skolan och som inte är lika populär som den vackra väninnan Lila. Lila själv däremot, kämpar för att hitta ett fotfäste i en värld där enbart hennes utseende räknas då ingen lyssnar på vad hon har att säga. Hon förväntas jobba hårt och föda barn till sin makes familj. Skillnaderna gör att de båda unga kvinnorna slits mellan vänskap och uppbrott.

Först nu förstår jag vad alla har pratat om och jag ber om ursäkt om jag för vidare de grandiosa förväntningarna på någon annan läsare, som kanske därmed blir besviken. Men det här är magiskt bra.





lördag 19 november 2016

TV-serielördag: The Fall

Ibland dyker det upp serier som har feminism inristat i ryggraden. Tyvärr händer det inte lika ofta som jag skulle vilja men BBC har verkligen lyckats vad gäller The Fall. Extrembegåvade Gillian Anderson spelar Detective Superintendent Stella Gibson som åker till Belfast för att hjälpa den lokala polisen att lösa ett mord och inser att de letar efter en sadistisk seriemördare som inte kommer sluta ta livet av unga kvinnor i deras egna hem. Det var länge sedan jag sprang på en så spännande och mörk serie som är så fantastisk på flera olika plan. Stella Gibson ber inte om ursäkt för sin existens, hon låter sig inte rubbas av kollegor, brottslingar och allmänhet utan bara är, precis såsom hon vill vara: en utmärkt chef och duktig utredare som ser människor, på riktigt. Och bäst av allt: hon porträtteras inte som en kvinna som tvingats ge upp något för att nå dit hon är. Det är otroligt upplyftande med en kvinnlig huvudroll som inte går sönder på grund av självpåtaget ansvar utan gör precis så mycket som hon vet att hon klarar av. Stella är exakt där hon vill befinna sig i livet, är bra på det hon gör och vet om det. Märks det att jag är väldigt förälskad i Stella? 



torsdag 17 november 2016

Help For the Haunted, av John Searles

En snöig vinternatt blir Rose och Sylvester Mason skjutna till döds i den lokala kyrkan. De var väldigt religiösa och lade all sin kraft på att uppfostra de båda döttrarna till goda kristna samtidigt som de hade det ovanliga yrket andeutdrivare. Vi får följa fjortonåriga Sylvie när hon sörjer föräldrarnas bortgång och samtidigt försöker lösa deras mord. För trots att hon var där i kyrkan när det hände så var hon nyvaken efter att ha sovit i bilen utanför och allt hände så snabbt att hon knappt vet vad hon såg. Med lätthet hoppar vi i tiden från när föräldrarna fortfarande levde, till när systrarna får sköta sig själva.  Storasyster Rose är fyra år äldre och den mer självständiga dottern som tjuvröker, upptäcker sex och har börjat skaffa sig ett liv utanför den stränga ramen som föräldrarna satt upp. Vad är egentligen sant om alla de besatta människor som paret Mason påstått sig hjälpa? Vem var flickan Abigail som en sommar var inneboende hos familjen? Jag gissar att somligt av den här historien är löst baserad på det riktiga paret Ed och Lorraine Warren; den besatta trasdocka, Annabelle, som faktiskt fanns i deras ägo heter i den här historien Penny. Jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i tonåriga Sylvies värld när hon lärde sig saker om sig själv, sin familj och samtidigt löste gåtan med de mördade föräldrarna. Men jag saknade att det inte var mer mystiskt och att spökhistorien faktiskt uteblev.

onsdag 16 november 2016

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.
 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

tisdag 15 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Ett stort mysterium

Mord. Det är lite lustigt att vi är så fascinerade och gjort underhållningsindustri av det mest brutala brottet. Jag är kluven till frossandet i de verkliga fallen men kan ibland ändå inte låta bli. Människan är ett väldigt nyfiket däggdjur. Av de verkliga fallen som ännu inte blivit lösta så är morden på Olof Palme och Catrine da Costa extra intressanta för mig, det är två fall som präglade min uppväxt och som man kunde följa i tidningarna. Det första rörde Sveriges statsminister och det andra en kvinna som befann sig längst ner på samhällets botten. Om man flyttar sig över Atlanten så kan man läsa och se dokumentärer om två oerhört uppmärksammade riktiga mordfall där det fortfarande är osäkert vem eller vilka som faktiskt begick morden men där de dömda blivit ofrivilliga kändisar: Making a Murderer och historien om West Memphis Three




På den fiktiva och därmed mycket enklare sidan rekommenderar jag starkt tv-serien The Fall där otroliga Gillian Anderson jagar seriemördare i Belfast. Det finns tre säsonger på Netflix (var annars) och till helgen kommer jag att skriva ett eget inlägg om det under rubriken TV-serielördag!

onsdag 9 november 2016

Rök, av Dan Vyleta

Välkommen till England. Det är 1800-tal och pojkarna Thomas och Charlie går på internatskola för elitens barn, de som senare ska styra landet. Viktigare än de akademiska studierna är att de måste lära sig att bemästra röken, den som kommer ur alla människors kroppar när de tänker syndiga tankar eller begår orätta handlingar. Detta är en lättare uppgift för Charlie som räknas som den gode av de båda medan Thomas är den som lärarna förutspått kommer leva ett liv i synd och brott, om de inte kan få rätsida på honom vill säga. Under en klassresa till London får de bevittna en fruktansvärt händelse och när de under ett lov får spendera tid med Thomas kusin Livia får de veta ännu mer om rökens ursprung och uppgift. Är det ett straff, såsom de blivit uppfostrade till att tro? Eller kanske rent av något som går att bota? Det börjar så himla bra, det här! Det är långt ifrån någon "ny Harry Potter" som det står på omslaget, varför nu något hela tiden måste vara en ny-någonting, utan snarare en viktoriansk fantasy med en helt ny typ av värld att upptäcka. Efter hundra sidor fick jag pirr i magen och blev helt förälskad i Dan Vyletas sätt att skriva. Det är finurligt och ibland blev jag helt drabbad av vissa meningar, läste dem om och om igen men någonstans i mitten så tappar det fart och blir omständligt, till och med rörigt. Vad som skulle ha kunnat bli episkt blir enbart okej.  Något jag verkligen gillade var dock att de flesta kapitlen hade en allvetande berättarröst medan somliga kapitel lät läsaren kliva in i de olika karaktärerna, det blev effektfullt. Att författaren sedan kände att en kärlekstriangel var en bra idé gör att jag bara vill hoppa från ett stup, alternativt slänga boken nedför ett. Jag gillade personerna inblandade! Måste vi verkligen ha med ett sådant uttjatat begrepp? Det var dock fler saker med boken som var okej än som inte var det, så slutbetyget ligger på medel. Men inte mycket mer än så.

Ett stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

tisdag 8 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: makt

Den här veckans utmaning handlar om makt och då väljer jag att berätta om det museum jag var på i helgen. Flygvapenmuseum i Linköping. Jag är löjligt imponerad att stridsflyg men är också väl medveten om att det är en lyx att vara det, att få bli född i ett land där dessa flygande vapen inte är något man är livrädd för utan längtar efter att få se på himlen. Vad är mer fyllt av makt än militära vapen? En av utställningarna på museet handlade om Kalla Kriget, något som jag upplevde som barn på åttiotalet och det var med rysningar jag återupplevde telefonkatalogens "Om kriget kommer", ubåtsjakten i skärgården och rädslan för atomkrig. Där virvlade de förbi, människorna som en gång hade makt i den här världen, alla dessa statsmän. Det kändes lite extra i hjärtat att läsa om kärnvapenkrig med det amerikanska presidentvalet enbart några dagar bort. Nu är vi här, på valdagen, med en kandidat som uttryckt tveksamma åsikter om just kärnvapen. Jag hoppades att jag skulle få tillhöra den sista generationen som upplevde hur det är att leva på en planet där man tävlar om vem som har störst vapen men kanske har de senaste åren bara varit en paus i en värld av ständig upptrappning.





lördag 5 november 2016

TV-serielördag: The Newsroom

Det finns två säsonger av tv-serien The Newsroom som är riktigt bra, sedan finns det en tredje "halvsäsong" också men den är bara en fånig parentes som man faktiskt lika gärna kan hoppa över. Men om vi återgår till det som är bra så är varje avsnitt skapat kring en riktig nyhetshändelse och vi får följa de anställda på det fiktiva ACN genom arbete och privatliv. Serien är skapad av Aron Sorkin som även är ansvarig för The West Wing, vilket märks både på karaktärerna och intrigen. Det är oftast väldigt lågmält, nästan all fysisk action sker på tv-monitorer i den fiktiva studion men därmed inte sagt att det är tråkigt, långt ifrån. Jag är inte den som brukar gilla kärleksrelationer i serier, det blir oftast för för smetigt beskrivet. Men i The Newsroom så är personerna så trovärdiga att jag ändå känner för dem, jag vill att det ska gå bra för dem. Även om de nyss gjort något väldigt korkat, antingen i privatlivet eller på jobbet. Det är intelligent skrivet och får tittaren att känna sig smart där i tv-soffan. Som sagt, inga biljakter eller bloddrypande fantasyslag med drakar, utan relationer, politik och nyhetsrapportering, men medryckande och hjärteknipande med bra skådespelare som Jeff Daniels, Emily Mortimer och Sam Waterston.



Angående den sista säsongen: sex avsnitt ägnas åt att att para ihop alla två och två för att få ett lyckligt slut medan somliga riktiga händelser rinner ut i sanden. Slöseri! Det går jättebra att hoppa över det.

tisdag 1 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Att hantera sina rädslor

Jag älskar Halloween, att bli lagom skrämd på ett tryggt sätt. Min tonårskärlek för skräckfilm har sedan länge gått över till en kärlek för det psykologiskt mörka. Splatter och mord på lättklädda tonårstjejer göre sig icke längre besvär. Visst är jag rädd för alla de hemskheter som kan hända mig och de som står mig nära, men det räknar jag inte som skräck, det är grym verklighet och sådana saker går liksom inte att förbereda sig på eller hantera förrän man (Gud förbjude) är där. Min stora fasa som barn var (mestadels tyska?) böcker om härdsmältor, unga som kom bort från sina föräldrar i det efterföljande kaos som man kan vänta efter en kärnkraftskatastrof. Av någon outgrundlig anledning så hanterade jag den rädslan lite på samma sätt som jag hanterar obehag nu också; genom att ständigt läsa om texterna, i skräckslagen ensamhet. Repetition, tills det börjar blekna. Som jag har skrivit tidigare så tror jag att min nuvarande (hat)kärlek för zombier grundades där någonstans mitt i strålningsapokalypsen, för all bra skräck bygger på kärlek och rädslan att förlora den kärleken. Kanske är vi alla rädda för samma grundläggande saker, egentligen, det bara manifesteras på olika sätt. På självaste Halloween började jag lyssna på Creepypodden, att jag inte börjat tidigare är konstigt då jag älskar spökhistorier och följer podden på Instagram. Även om det bränner till ibland och blir kusligt, speciellt när jag går hem själv mörka kvällar förbi sjön, så blir jag inte rädd på det sätt som barndomens berättade skräckisar kunde få mig att känna. Men samtidigt så tror jag inte heller att jag vill bli skrämd på samma sätt längre, världen är hemsk nog som den är.



Bild från Stockholm Zombie Walk 2014.

torsdag 27 oktober 2016

Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.




tisdag 25 oktober 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Författare om, i och bakom texten

Vi ska berätta om en bok där en verklig eller fiktiv författare är viktig så jag passar på att skriva om Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund som jag inte tagit mig för att recensera än, mycket för att jag inte riktigt kunnat samla tankarna. Så det blir en okonventionell recension. Jag har läst båda författarna tidigare men Tid har ett så pass annorlunda upplägg att jag inte riktigt kunnat greppa hur jag ska skriva om den. De skriver om vartannat och under bestämda rubriker som har med tid att göra. (Ber om ursäkt för den långa parentesen som egentligen inte har med Alex och Sigge att göra: Om jag inte avskydde ordet så mycket så skulle jag benämna detta som bekännelselitteratur. Jag ogillar det då det främst har klistrats på kvinnor som beskrivit sina familjeliv, men i stort sett aldrig fästs vid män som gör det samma, läs Karl Ove Knausgård. För det är på något sätt sämre, mindre värt, om kvinnor gör det, för kvinnors liv är mindre intressanta och berör inte lika många människor, läs män. Jag ber om ursäkt för mitt raljerande men det här gör mig rasande. Det är något som följer med oss sedan barnsben. Flickor kan läsa böcker och se filmer om pojkar och identifiera sig med dessa men inte tvärtom. Självklart skapar detta problem senare i vuxenlivet! Om allt som rör halva befolkningen anses sämre så kan ju inte den andra halvan tro sig vara annat än bättre. Slut parentes.) Ofta är de små berättelserna pinsamma och klibbiga, stundtals väldigt jobbiga att lyssna på. Det är oro, vardag och dödsångest, högt och lågt. Båda författarna ältar återigen uppväxtåren, jämför med sina egna familjer i vuxen ålder och hur de skulle velat göra saker annorlunda men inser att de ofta fallit i samma fällor. Det är tufft att inse att ens föräldrar inte var superhjältar utan lika sårbara och svaga som alla andra. Något positivt är dock att deras barn kommer att ha sina pappors tankar tryckta i böcker, de kommer förhoppningsvis inte fastna i navelskåderi om hur Sigge och Alex egentligen tänkte. Texterna är intressanta men kanske inte så intressanta som de är för huvudpersonerna själva och deras familjer.





fredag 21 oktober 2016

Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins

Varje morgon tar Rachel tåget från förorten in till London och sitt jobb, hon sitter vid fönstret och längtar efter att passera Blenheim Road nummer 15 där tåget alltid stannar för röd signal. I ett parhus alldeles invid spåret finns Jess och Jason. Eller, det är vad hon i sin fantasi tänker sig att de heter. De ser så lyckliga ut, är allt vad hon själv inte är: vackra människor i ett underbart hus. För Rachel mår inte så bra. Hon är inneboende hos en gammal studiekamrat och dricker alldeles för mycket alkohol. När hon sedan förlorar sitt arbete vet hon inte hur hon ska förklara detta för sin rumskamrat utan fortsätter ta samma tåg in till staden varje morgon och en dag ser hon något oroande där hon sitter och dagdrömmer om Jess och Jason, något som sker på deras uteplats. Snart rapporterar nyheterna att den unga kvinna hon tänkt på som Jess är spårlöst försvunnen.

Det är gruvligt spännande det här. Redan på de första sidorna dras man in i en historia i vilken det tar lång tid innan man benar ut exakt vem som är vem och vad som är sant. Det finns några saker som drar ner betyget rejält för mig, som klibbiga idéer om att kvinnor bör längta efter barn och om de inte gör det så har de definitivt varit med om något hemskt. Samt att någon som inte är smal automatiskt är äcklig och ful och att männen är något klichéartat beskrivna. Men som helhet är det här en otroligt spännande deckare, skriven på ungefär samma sätt som Gillian Flynns Gone Girl, även om den boken har en helt annan upplösning. Jag ser fram emot att se filmen The Girl on the Train som har premiär snart!

torsdag 20 oktober 2016

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!